Det globala jordbruket är mer produktivt och effektivt än någonsin. Sedan 1960 har jordens befolkning ökat med 142% medan spannmålsskördarna ökat med 193 %. Över samma tidsperiod har prisindex för livsmedel minskat med 37% i reala termer. I denna anmärkningsvärda utveckling ligger en paradox: när effektiviteten i i produktionen har ökat så har effektiviteten i livsmedelssystemet som en helhet minskat i termer av att leverera näringsrik mat, uthållighet och med lite avfall. Skördeökningar och fallande livsmedelspriser har medfört ökande livsmedelsavfall, en växande felnäring och miljöförstöring. Dessa konsekvenser kommer från avsiktliga policyval tidigare.
Det globaliserade livsmedelssystemet kommer från den ekonomiska rekonstruktionen efter andra världskriget. Multilateral liberalisering av handel utvecklades genom General Agreement on Tariffs and Trade och World Trade Organization (bildades 1995). För att gynna skördeökningar och för att skydda sina jordbrukssektorer för de fulla effekterna av ökande global konkurrens genom handel investerade västländerna massivt i jordbrukssubsidier som fortfarande finns kvar. Under tiden 2012-2014 delade 52 länder som producerar två tredjedelar av de globala jordbruksprodukterna ut 519 miljarder dollar per år i jordbruksstöd. Gemensamma investeringar i produktion och internationell handel ledde till nedgången i livsmedelspriserna och rättfärdiggjorde åtgärderna på basis av att billigare mat ger social nytta.
Billig mat som en allmännyttaBilligare mat anses som viktigt för livsmedelssäkerhet men också politisk säkerhet. Låga livsmedelspriser i relation till inkomsten ses som en väsentlig komponent för ekonomisk utveckling eftersom lönen kan användas för att köpa andra varor och på så sätt driva fram mer ekonomisk aktivitet. Att stimulera konsumtionen för att gynna ekonomin är en viktig drivkraft i samhället. Stödet för konsumtionstillväxt måste balanseras mot andra kostnader som uppkommer på hälsa och miljö.
Högeffektiv produktion har baksidor
Det globala jordbruket fokuserar och specialiserar sig på ett fåtal högproduktiva grödor som passar för industrijordbruk. Över 50% av jordens kalorier kommer från vete, ris och majs. Kaloriproduktionen koncentreras genetiskt och geografiskt och skapar ett känsligt livsmedelssystem för skadedjur och sjukdomar. Dominansen av dessa energitäta billiga livsmedelsprodukter har medfört att fetmaproblemet har ökat. Tillväxten i handel och matindustri har lett till långa och komplicerade leveransvägar som försvårar transparens, spårbarhet och livsmedelssäkerhet. Användningen av djurfoder från billiga livsmedel som vete och soja har medfört ökningen i mjölk- och köttkonsumtionen. Kostnaderna för dietrelaterade sjukdomar och miljöskador kan vara större än det ekonomiska värdet av jordbruket dvs samhällets fulla kostnader för livsmedelsproduktionen är större än nyttan.
Ökande hälsoproblem
Svält, hunger och undervikt minskar medan dietrelaterade hälsoproblem och fetma ökar. Kalorierna har blivit billigare och lättare tillgängliga och fler människor är överviktiga och feta. Bara 50% av världspopulationen har normalvikt och fler är feta än har undervikt. Kostnaderna för fetmaepidemin är enorma och innefattar diabetes, demens, hjärt-kärl sjukdomar och många cancerformer. Kostnaderna för överkonsumtion av kalorier uppskattas vara lika stora som jordbrukets bidrag till ekonomin.
Ökande miljöproblemGlobal konkurrens baserad på pris och långa produktionskedjor som försvårar transparens bidrar tillsammans till externalisering av produktionskostnaderna på miljön. Externaliserade miljökostnader är t.ex. förstörd matjord, förlust av mångfald, överutnyttjande och förorening av vatten samt klimatförändringar där jordbruket står för 30% av växthusgaserna. Jordbrukssubsidier för produktion eller för produktionsfaktorer som vatten,energi eller gödselmedel förstärker ytterligare externaliseringen av miljökostnader.
Ökande matsvinn
När produktionen ökar och global konkurrens minskar livsmedelspriserna så minskar intresset att hålla nere matsvinnet. Matsvinnet ökar snabbare än skördeökningarna. Ökande användning av livsmedel till foder i intensiva djurfabriker innebär att 30% av kalorierna nu går till djurfoder som ytterligare ökar ineffektiviteten i systemet.
ProduktivitetsparadoxenOm effektiviteten i det globala livsmedelssystemet mäts genom hur mycket av den odlade mängden livsmedel som äts av människor så är effektiviteten mätt på energi nu 41% och mätt på protein 36%. Om man tar i beaktande överkonsumtionen så är siffrorna 38% och 28%. Det nuvarande livsmedelssystemet utvecklades när det fanns en brist på mat och när miljöproblemen var små. Situationen är nu annorlunda. Felnäring på grund av för mycket kalorier påverkar fler människor än undernäring medan jordbruket hotar ekosystemet som det är beroende av. För att nå klimat och miljömål måste man skifta fokus från jordbrukseffektivitet till systemeffektivitet. Total systemproduktivitet måste mäta även inputs av naturligt kapital och hälsokostnader relativt outputs av livsmedelsutnyttjande.
Internalisering av externaliteter
För att korrigera livsmedelssystemet krävs att man inkorporerar samhälls- och miljökostnader i livsmedelspriset. Maten blir dyrare och matsvinnet minskar. Man måste skapa transparens kring konsekvenser av olika matval så att människor kan välja mat som är positivt för hälsa och miljö.
Jordbrukssubsidier gynnar intensiva stapelgrödor och driver fram ineffektivitet och externaliteter. Subsidier kunde istället ges till alternativa näringsriktiga grödor.
Att transformera livsmedelssystemetNya livsstilsnormer som veganism, vegetarianism och lokal mat kan förstärkas genom sambandet mellan diet, hälsa och miljö. Att länka samman bönder med konsumenter kan styrka förtroendet för maten.
Miljöskador och fetma är bevis på ett dysfunktionellt livsmedelssystem som gynnar överkonsumtion av kalorier, enormt matsvinn och externalisering av kostnader för miljö och hälsa. Konsumenterna måste stärkas för att investera i livsmedel som ger ett hälsosamt liv samt äta mat som kommer från ett uthålligt livsmedelssystem.
information:
-
Global sustainability